Texter

Om att gå

Jag tror att uppmärksamheten triggade henne och gav henne mod; vår dotter skulle fylla ett år, jag och min man hade bjudit in hennes bästa kompis och hans föräldrar till födelsedagskalas. Här fanns vittnen till det stora steget, det allra första. Jag kunde läsa rädslan och tveksamheten i hennes ögon och hur den successivt förbyttes till beslutsamhet och triumf, så släppte hon taget om stolsbenet och klev rakt ut på golvet. Suset i luften. Vi jublade och applåderade. Stärkt av hurraropen stapplade hon mellan våra famnar. Små mockasinklädda fötter i storlek 21 tultade fram och åter över parkettgolvet, den hissnande känslan lyste över hela ettåringens ansikte.

Ingen av oss – om det nu inte skedde sent i livet – kan minnas det allra första steget. Ändå är det ett av de allra viktigaste ögonblicken i en människas liv, ett steg mot självständigheten, ett steg bort från föräldrarna och mot att bli en egen, självständig individ. Det allra första steget ska följas av så många andra. Hur många? Jag har gått med stegräknare, det blev ungefär 10 500 steg på en dag, drygt 3 800 000 steg om året, min ålder är statistiskt uträknad till att bli 84 år men om jag drar bort mina femton första år kanske summan blir lite mer realistisk, barn går inte tiotusen steg om dagen, jag är säker på att jag som tonåring tillbringade fler timmar sittandes och liggandes än gåendes och säkert finns perioder med mer stillasittande också i mitt vuxna liv, men det skulle kunna bli nästan 300 000 000 steg innan jag dör - eller ställer in skorna, så att säga. Jag inser att det finns många sätt att uttrycka döden på som är kopplat till gåendet. När jag dör kommer jag inte att ta ett enda steg – inte med mina fötter som bär min kropp men jag kommer att gå bort, gå i graven, gå ur tiden, gå hädan eller om jag känner mig lite piggare – kila om hörnet. Jag vill tro att det är min själ som går vidare men det handlar kanske om hur svårt det är att acceptera ett stillastående och ett definitivt slut? Lika svårt som det är att föreställa sig att något ska pågå i oändlighet – utan slut...

Jag går varje dag med min hund Morris. Han är en borderterrier. Rasen härstammar från gräns-trakterna mellan Skottland och England, den är van vid det vidsträckta landskapet och uthållig nog att följa en häst under en hel dag. Jag kan inte gå honom trött. Hunden går med sin nos och tröttar ut sig med diverse doftspår. Jag går med mina tankar. Det blir minst tre kilometer, ibland tre kilometer på förmiddagen och ungefär lika långt på eftermiddagen. Nästan alltid samma vägar. Vi har sju olika ”rundor” men tre av dem går vi flera gånger i veckan. Jag fascineras av gåendet i sig – att med hjälp av fötterna ta sig från en plats till en annan utan hjälpmedel. Jag tänker också på gåendet som konstnärligt medel, samtidigt som jag går vandrar jag också mentalt inåt i min tankevärld. Jag fascineras av vad som händer med mig under promenaden; jag går ut genom dörren, stressad och bekymrad (ekonomin, dottern, allt som jag inte hunnit med och vad ska vi ha till middag idag?), någonstans på halva sträckan frigörs tanken, idéer kommer till mig. Insikter. Stressen släpper. Jag känner lugn och glädje. Ny energi. Möjligheter.

Eftersom det är själva rörelsen, en fot framför den andra som förflyttar kroppen framåt som jag är intresserad av, hur rytmen, takten, gången frigör tanken skulle jag vilja prova att gå på ett löpband. Då har jag skalat bort allt det andra; hunden, vädret och årstiden, omgivningen och naturen. Också sträckan blir bortskalad, jag kan gå i oändlighet utan att förflytta mig en meter...vad kommer det att göra med kreativiteten och idéerna? Men jag tror att omgivningen ändå behövs där som stöd, som åhörare och ”igångsättare” av tanken. En god vän sa till mig: ”Skogens träd lämnar mig ifred.” Vi talade om att vandra och att allt fler tycks göra det i olika former: pilgrimsvandringar, avancerade äventyrsvandringar, som konstnärlig uttrycksform och det vardagliga promenerandet. En orsak skulle kunna vara yttervärldens ökade press, den ständiga uppkopplingen och utbrändheten som yttrar sig i olika former.

Jag har tänkt på den meningen ”Skogens träd lämnar mig ifred” Det är så sant, träden står där som tysta iakttagare, individer som kantar min väg. Stammarna varierar i färg och tjocklek, vissa lutar oroväckande, andra står raka och trygga, högt ovanför mig viskar eller stundom ryter vinden i trädkronorna. De står som ett sällskap och stöd att utveckla resonemang, utan att avbryta mig eller kommentera. På löpbandet blir det kanske mest ett ältande, omtagningar av samma tanke eftersom jag inte förflyttar mig från platsen.

En av våra, min och Morris, rundor börjar med en sträcka på en mindre bilväg, det är en genomfartsgata från motorvägen till flera av Stockholms södra förorter. Sträckan är tråkig, utan stimulans för vare sig ögat, sinnet eller kroppen, kantad av höga tujahäckar och plank för att skydda och skapa egna världar till dem som bor på andra sidan av den. Tankarna splittras av den täta trafiken och risken att bli nerstänkt av snömodd och regn. Vi viker av på gång- och cykelvägen mot Farsta, den går under Nynäsvägen och följer ett vattendrag som förbinder sjön Magelungen med Drevviken. Trafiken från motorvägen ligger som en kompakt ljudmatta, kapslar in mig i ett rum av oljud. Under bron finns en mikrovärld, artificiell, utan årstider, här är aldrig sommar eller vinter, alltid lika grått och kallt - i juni som i november. Betongskugga, dagvattnet från motorvägen droppar, graffitimålningar speglar sig i vattnet. Det är som en teaterscen, bropelarna bildar kulisser och djup. Jag stannar till här och föreställer mig fonden och rekvisitan till en drömvärld – underjordisk. Ovanför oss rusar själva livet i vansinnesfart. Vi fortsätter, förbi bävergnagda aspar och vidare under pendeltågsspåret mot kolonilotterna vid Farsta strand. Vi har lämnat motorvägsdånet bakom oss och här är det som om axlarna sänker sig en aning och den första fria tanken letar sig fram.

Magelungen skymtar längre fram, jag hör ändernas komiska kveek-kvek-kvek. Här ligger en gigantisk trädstam. En nersågad ek, jag har försökt att räkna årsringarna, mer än tvåhundrafemtio. Vem gick här 1767? Precis vid ån låg Forsens gård, fortfarande finns grunden kvar av den. Har eken gett skugga åt gårdens djur? Har någon lutat sig mot stammen för att vila, tittat ut över vattnet och lyssnat till sjöfåglarna? Är det troligt att någon unnade sig en promenad här? I så fall är det högst sannolikt att det var en man, kvinnor har aldrig någonsin kunnat röra sig fritt och säkert utanför hemmet och gården. Inte på sjuttonhundratalet och inte idag.

Jag läser om fuga i Karin Johannissons bok Melankoliska rum. Samtidigt som turismen etablerar sig i början av nittonhundratalet uppstår fenomenet med män som försvinner iväg från hem och arbete. Drabbade av minnesförlust och som om de var satta i trans vandrade de långa sträckor, ofta slutade resan i någon vacker och romantisk turistort som Prag, Wien, Budapest. Tillståndet kallades fuga – ordet betyder flykt eller rymning, det finns fler namn för ”oemotståndlig drift att vagabondera”; dromomani, apodemialgi, drapetomani, vandrarmani. Kanske en flykt från omvärlden eller en rymning bort från sig själv. Kvinnor kunde inte lika lätt ge sig ut på vägarna, risken att bli överfallen eller arresterad för sedeslöshet var stor. Gatan och stadsrummet tillhörde mannen, där kunde han (vit och av högre samhällsklass) gå omkring, iaktta och vara delaktig, han var flanören medan kvinnan tvingades stanna inne och se på - vara iakttagaren genom fönstret. Johannisson skriver att kvinnor istället drabbades av hysteri - vilket jag inte alls tycker är så konstigt i en trång och instängd värld utan utrymme för tankarna att utvecklas och fördjupas.

Flanören och mannen drabbad av fuga påminner mig om den politiska och konstnärliga rörelsen Situationisterna. I slutet av 1950-talet vandrade de tillsynes planlöst runt i Europas städer, projektet kallades dérive, att driva eller konsten att avsiktligt gå vilse; man drev helt enkelt omkring på stadens gator och undersökte hur de olika stadsmiljöerna påverkade sinne och känslor. Syftet var att återta stadsrummet och gatorna till stadens innevånare. Situationisterna menade att den moderna staden och dess arkitektur gjorde människor isolerade och att gatorna blivit en kuliss för kommersiella intressen och konsumtion. Drivandet skedde slumpvis och lekfullt; kanske bestämde man sig för att ta till höger varje gång en bil hördes tuta, följa efter någon som bar ett paraply eller att låta hunden bestämma vägen. Man gick vilse i staden tillsammans, två eller tre och samtalade samtidigt om hur man upplevde platsen, så utvecklades psykogeografiska kartor över städer som till exempel Paris. På nätet har jag hittat en ”dérive app” för den som vill gå vilse och upptäcka sin egen eller den stad som man tillfälligt besöker.

Att driva runt eller att gå efter slumpen ligger inte för mig men jag försöker undvika att gå en sträcka för att sedan vända tillbaka och gå samma väg hem. När jag vänder tillbaka samma väg blir det ett avbrott i tankarna, en störning som liknar ett hack i skivan – tankegången är inte linjär med början och ett slut. Om jag går runt, om jag går i en vid cirkel får tankarna fortsätta, vindla och associera. Det blir ett flöde.

Att gå samma väg varje dag, vecka efter vecka, som blir till år, påverkar också tankarna eller snarare tvärtom; omgivningen är så välbekant att den inte avbryter eller distraherar, jag noterar de små skiftningarna, förändringarna som följer med årstiderna, men de stör eller avbryter mig inte.

Snusmumriken, i Tove Janssons böcker om Mumintrollet, värnar om sina tankar, han vet hur skör kreativiteten är, hur lite det behövs för att störa den - minsta pip från ett litet djur får hans nya melodi att försvinna puts väck. Om Snusmumriken är brysk och skrämmer iväg vänliga själar - som inget anar, som bara blir sårade av ett vresigt bemötande - har ändå den nya idén försvunnit, skaparglädjen gått om intet. Då måste han ändå leta upp krypet, vara lite vänlig för att få sinnesro. Snusmumriken vandrar för att känna sig fri - han bryr sig inte om vart han kommer – det är resan som är viktig. Han tycker att det är lite obehagligt att vara väntad och efterlängtad. Hela sommaren är fylld av äventyr tillsammans med Mumintrollet men när hösten kommer måste han ge sig iväg trots att han vet att han gör trollet ledset och han avskyr ännu mer hur tappert Mumintrollet försäkrar att han förstår ”Naturligtvis ska du få vara fri. Så klart att du ska ge dig iväg. Om jag förstår att du måste få vara ensam ibland.” bedyrar han sin vän men Snus-mumriken ser att trollets ögon är ”svarta av besvikelse och hjälplös längtan” Han går klädd i gröna kläder, äger inte mer än det han kan bära i en ryggsäck, bland annat ett fiskespö och ett munspel.

Vad är det som drar? Jag känner igen Snusmumrikens längtan. Att ta sin kappsäck och bara gå, lämna. Inte se sig om. Vill inte veta om någon saknar mig. I den lilla byn där jag växte upp är en kraftledning dragen rakt genom byn, den kommer från Norrland och kraftledningsstolparna står som regelbundna jättekliv söderut – mot Stockholm. Huvudstaden, pulsen och äventyret. (Aldrig att jag såg en riktning norrut – bakåt...) Jag ville följa den, vägen var utstakad, jag skulle inte gå vilse. Det fanns ett mål framför mig men vägen dit skulle vara fullständigt okänd. Någon gång i tioårsåldern gjorde jag det också, en sommardag började jag gå under kraftledningen, genom kohagen, hoppade över bäcken och fortsatte rakt över gärdet och in i skogen på den upphuggna ”gatan”. Äntligen fick jag se enbuskarna på nära håll, på avstånd hade jag tyckt att de såg ut som soldater i givakt – nu lät de mig passera. Någon gång på eftermiddagen kom jag fram till en landsväg, åt ena hållet ledde den till min morfar i Storbyn, åt andra hållet till de små skogsvägarna som så småningom skulle ta mig tillbaka hem. Jag kunde välja att gå rakt över vägen och fortsätta längs med kraftledningen men jag vände hemåt igen, uppfylld av känslan att ha erövrat en liten sträcka av min dröm. Äventyrslustan var väckt. Fortfarande, fyrtio år senare, finns drömmen kvar, jag bär med mig känslan av att ha provgått ett litet stycke av mitt äventyr. För några år sedan drabbades jag av en livskris, flyktkänslan var mycket stark. Jag ville komma bort från allt, bokstavligen, jag ville kasta av mig alla krav och förväntningar som jag inte orkade bära. Jag ville gå mig stark och hel igen. Vara ifred, oanträffbar, få distans och bli herre över situationen. Jag kom aldrig iväg, men bara tanken att det skulle vara möjligt, och att i hemlighet studera kartor, tröstade och stärkte mig.

Cheryl Strayed gjorde verkligen vandringen som jag drömde om. Filmen Wild, är baserad på hennes dagbok från den 428 mil långa vandring från Mexicos gräns i söder till Kanada i norr. Filmen har undertiteln ”From lost to found on the Pacific Crest Trail”, Cheryl Strayed startade vandringen nästan förlorad i ett heroinmissbruk och destruktivitet, ett liv som var en flykt från sorgen efter mammans död. Det är en extrem och strapatsrik resa genom Mojaveöknens heta sand som bränner både fötter och slemhinnor. Vandringsleden går vidare över snöklädda bergspass på 4000 meters höjd, det kostar mer än skoskav och utnötta kängor att genomföra den. Cheryl Strayed måste göra den här vandringen och hon måste göra den ensam - för att hitta sig själv. ”Jag måste gå tillbaka till den kvinna som min mamma trodde att jag var” Kanske är det hisnande vackra landskapet inte så viktigt, snarare är det själva vandringens fysiska påfrestningar, utmaningen, som hjälper henne att hitta den kvinnan. Hennes ryggsäck är lastad med nästan mer än hennes kropp kan bära (det finns ett stopp i början av leden, Laguna Mountain, där du rekommenderas att lämna all packning som du insett att du inte kommer att behöva, sedan kan man fortsätta mer i Snusmumrikens anda) När hon bryter upp från sitt gamla liv byter hon samtidigt namn, hon vill inte behålla sin före detta mans namn och inte ta tillbaka sitt flicknamn och bli den flickan igen. ”To stray” betyder att ströva eller förirra sig, det kan också vara ett vilsekommet djur eller som adjektiv; tillfällig, sporadisk, bortsprungen, herrelös, vilsekommen eller förlupen. Cheryl Strayed's resa blir en botgöring. Målet för vandringen var för henne att hitta sig själv igen, att bli helad. Hennes resa liknar pilgrimens.

Pilgrimens resa har en början och ett slut. Här går det inte att vandra runt i en cirkel för att komma tillbaka till den plats där man startade vandringen, så som jag vill göra i mina promenader med Morris. Pilgrim betyder främling från latinets peregrinus, en främling som lämnar det vana och trygga för att vandra mot något okänt, på vägen skaffar sig pilgrimsvandraren erfarenheter och insikter som leder till ökad självkännedom. Angeliqa Mejstedt beskriver det i Pilgrimsbloggen när hon vandrar St Olavsleden mellan Selånger och Tronheim: ”Det har dykt upp saker som jag aldrig kunnat förbereda mig på (…) jag måste släppa taget om allt jag inte vet något om” Pilgrimsresans syfte är att lära känna främlingen inom sig men pilgrimen är också sedd från landsvägen, främlingen som går förbi, igenkänd med sin packning på ryggen och vandringsstav i handen. Under medeltiden vandrade nästan hälften av befolkningen i Europa på pilgrimsleder till bland annat Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela. Det bidrog till att skynda på utvecklingen av infrastrukturen. Kommersen längs med lederna var omfattande, främlingarna på vägen behövde mat och husrum. Idag har pilgrims-vandringen åter fått ett uppsving, flera resebolag säljer färdiga vandringsresor med olika nivåer på komfort. Kanske har det kristna perspektivet blivit vidare, Mejstedt skriver om ”känslan av att vara en del utav en helhet – att vara uppburen av någonting större” utan att närmare gå in på vad denna större helhet är. Kanske har behovet av att söka sin gud blivit likställt med att hitta sig själv och att söka sinnesro från en hektisk vardag.

En dag vill jag också vilja göra en pilgrimsvandring, just med syftet att starta i det okända och förhoppningsvis nå fram till ett mål som innebär större självinsikt. Jag skulle vilja göra den resan tillsammans med min dotter, göra den som en symbolisk vandring, den som startade med det första steget över parkettgolvet och som fortsätter hela hennes barndom mot att vi blir två självständiga individer. Det skulle vara fint att få dela vandringsäventyret med henne och också att få göra vår frigörelseprocess ceremoniell. Frigörelsen som annars sker så tyst och smygande så att det inte märks förrän flickrummet plötsligt står öde och städat...

Idag återupptäcks gamla leder, flera hundra år gamla pilgrimsvägar blir åter upptrampade och uppmärkta. Det skapar en känsla av gemenskap med tidigare och kommande vandrare, vandraren blir en länk och delaktig i historien.

Att trampa upp gamla, igenvuxna stigar och leder får mig att tänka på den brittiske konstnären Richard Long. Han trampar upp och bygger nya stigar i landskapet. Det är stigar som inte leder någonstans och som inte alltid har en tydlig början eller slut - kanske är det det som definierar hans stigar som konstverk – stigarna fyller ingen praktisk funktion. Ett av hans första verk A line made by walking från 1967 skapades genom att han gick fram och tillbaka på ett fält i Wiltshire tills det tillplattade gräset blev synligt som en linje på marken. Den stigen följdes av många fler, på olika platser över hela världen. Vandringar med titlar som Tidewalk, Walking from a full moon to a new moon, Hours/Miles, Mountains to mountains eller Muddy water walk berättar om tid, avstånd eller hur platsen är beskaffad. Richard Long tillhör ”Land Art-konstnärerna” från slutet av 1960-talet, en grupp konstnärer som har intresserat sig för naturen och dess förlopp, konstverken var plats-specifika och ofta i monumentalformat. Long's avsikt när han började göra stigar som konstobjekt var att skapa en ny sorts vandring; vandring som konstform. Vandringarna dokumenteras som kartor, med foto eller text. Varje vandring utgår från en särskild tanke eller idé som till exempel att vandra i en rak linje på ett förutbestämt längd, vandra mellan floders källor, mäta vandringstiden med hjälp att tidvattnet eller månens faser. Texterna är mycket enkla men precisa anteckningar som kommer till under vandringen, de liknar mest fragment men skapar tillsammans en hel bild av vandringen eller platsen som han undersöker. På första sidan av konstnärens hemsida läser jag: ”The music of stones, paths of shared footmarks, sleeping by the river's roar.”

Likt Richard Long vet jag hur långa mina rundor med Morris är, jag vet vilken av dem jag ska välja - om jag hinner gå den längre eller måste välja en kortare promenad. Jag behöver egentligen inte titta på klockan, tiden sitter i kroppen, rörelsen och vanan. När jag har kommit in i min gålunk, lämnat dånet från motorvägen på min väg längs med Magelungen då sätts min inre dialog igång. Jag tänker inte tankarna, de formulerar sig själva, idéer flyter upp, associationerna är snabba och fria. Ibland stannar jag upp, gör en enkel anteckning i telefonen – viss om hur flyktigt minnet är. Rebecca Solnit nämner i sin bok Wanderlust, i kapitlet ”Att tänka i fem kilometer i timmen” (en kapitelrubrik som är så beskrivande!) hur 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes ägde en promenad-käpp med ett inbyggt bläckhorn så att han snabbt skulle kunna skriva ner sina idéer som kom till honom under promenaden. Det kan mycket väl liknas vid en av funktionerna i den smarta telefonen idag. Solnit skriver i samma kapitel om Rosseau och hur han fördrev och utnyttjade tiden med att läsa en bok samtidigt som han gick mellan Paris och Château de Vincennes. Det var en sträcka på en mil som Rosseau gick varje dag en sommar för att besöka sin vän, Dierot. Dierot hade satts i fängelse för att ha skrivit en essä där han ifrågasatte Guds godhet. Rosseaus ”läsgående” liknar dagens fenomen att gå och samtidigt läsa på telefonens skärm. Jag tror att både Hobbes och Rosseau hade uppskattat möjligheterna som dagens digitala tekniker erbjuder.

Gångvägen slingrar sig fram mellan träden, alltid nära vattnet. Magelungen glittrar. Den lilla ön, Kaninholmen, ligger som ett skiljetecken ett par hundra meter ut. Träden växer tätt och högt, trängs ända ner till vattenlinjen och får ön att se för liten ut. Ön följer oss som ett öga på vår promenad. På den andra sidan om vägen passerar vi de stora villorna, Södertörns villastad. De stora, pampiga husen berättar om en annan värld, en tid fylld av löften och drömmar. Kunde människorna då ana vilken riktning världen skulle ta, utvecklingen som accelererar – jag undrar ibland om vi arbetar allt snabbare mot vår egen undergång? Men jag vill tro att det inte är så, jag hoppas att vi ska stanna upp och sansa oss – massor av små tecken tyder också på det, tecken som samlat ger en positiv bild av mänskligheten. Jag tänker på att det ökade intresset för att vandra är ett sådant tecken, medvetenheten om vår mat i förhållande till jordens resurser är ett annat, MeToo-revolutionen har också satt igång en positiv förändring. Sammantaget ger alla små tecken en annan bild än den dystopi vi tror närmar oss.

Solen värmer mitt ansikte, den lyser också på tallarnas röda stammar, en del är smyckade med graffititecken - som nerklottrade anteckningar i en jättestor skrivbok. Framför mig ser jag bron över till Ågesta, åter hörs biltrafiken. Jag passerar under bron och närmar mig Farsta centrum. Ljuden från staden, asfalten på gångvägen, höghusen och människor med ett ärende i blicken avrundar min tankegång och också vår promenad.

Morris kom till oss som en ny medlem i familjen. Han måste ha sina dagliga promenader, men det har slutat med att Morris numera går med mig istället för tvärtom. Jag insåg att ”rundan med hunden” blev som en förberedelse inför dagens arbete. Jag kan tänka och planera, ”saker” lossnar och problem kan lösas när jag går - helst om jag får gå våra vanliga, välbekanta rundor. Numera är promenaderna ett ömsesidigt behov. ”Kom så går vi” säger jag till Morris.