Intet är som väntanstider av Karin Perers, Dalabygden maj 2015
Om tid, väntan och längtan handlar Karlfeldts välkända dikt. Tid var också tema när
konstnären Maria Lindström under påsken gjorde vår bygdegård till konsthall. ”Vad är tid, vad rymmer den, vad väger den, går det att ta på tiden?” Maria Lindström radade frågor och lockade besökarna att tänka – rannsaka sig själva. I en installation gjorde hon tiden påtaglig genom remsor av tidningspapper, rullade som gammaldags filmrullar, och tidningar staplade i högar. Det var 365 dagstidningar, ett helt år sammanfattat i 30 kg papper i en hylla. När Maria höll fram en dagsrulle, syntes tiden som årsringar på ett sågat träd. Dikt betyder ju också nära, tätt intill. Flödet av händelser – med glädje och sorg, vardagslugn och kaotisk katastrof – flöt samman till en bild av växtkraft.
I böcker utlagda på ett skrivbord skildrade Maria Lindström tiden i grafiska konstverk,
lågmälda och omtumlande. Två kurvor gestaltade hjärtans rytm – barnets och moderns –
under förlossningen, men boken tog slut där barnets tid började. Svunna tiders minnen i form av fotografier har betydelse bara så länge någon minns minnena. På loppmarknader har Maria köpt lådvis med porträtt av stiligt klädda människor som är bortglömda – och bortgivna – av dem som borde kunna berätta om deras levnadsöden.
”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång” sjungs i en psalm. Hur
långt tillbaka i tiden kan vi – och en yngre generation – namnen på familjemedlemmar som har levt för länge sedan? Vad vet vi om deras liv och värv? Vad vill vi att människor i en för oss okänd framtid ska säga om vår tid?
Ja, vad är tid, vad rymmer den? Vad betyder den – och hur tar vi, var och, tillvara den?
Säkert tränar du, som jag, på att njuta av nuet, se storheten i det lilla och med nyfikenhet möta andra människor och miljöer. Möjligen hoppas du, som jag, att det ska komma tider då tiden räcker till för allt du vill och måste hinna. Kanske kämpar du, som jag, mot kraften som lockar oss att skjuta upp.
Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar, skriver Karlfeldt också. Idealbilder av spänstiga kroppar, sköna hem och oändlig lycka matas via tidningsmagasin, annonser och digitala kanaler. Drömmar är längtans moder. Ibland tänker jag sturskt att Karlfeldt har fel, att livet inte kan bli helt om vi alltid väntar på någon eller något som vi inte har nära oss. Också det perspektivet går förstås att vända på – sikta mot stjärnorna, nå trädtopparna…
Så hörde jag plötsligt i ett radioprogram att hastigheten i vår tids kommunikationer, både via cyberrymden och fysiska, gör att vi människor vänjer oss av vid att vänta. Svar på många frågor ges blixtsnabbt via Internets världsvida kunskapsbanker. Produkter levereras omedelbart. Resor och transporter sker, när tekniken håller, smidigt och snabbt. Nu vet jag att frågorna ofta kan vara intressantare än svaren, att prylar inte är tillvarons nav och att resor kan ske inom oss. Ändå väcks frågan – vad händer med oss om vi inte förmår vänta? Utvecklar vi alls något tålamod? Kan vi då bli strategiska och långsiktigt målmedvetna?
Så återvänder jag till Karlfeldt och yr av glädje tar jag emot hans vårsång:
Ingen maj en dager sprider som den klarnande april.
Det är ett förtydligande som heter duga. Väntan är i sig ett önskat tillstånd. Väntan sätts i första rummet:
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka
och den första trastens drill.
Låt oss gå ut i naturen och njuta av väntanstider.
Fotnot: Konstnären Maria Lindström arbetar främst med grafik. Hon är verksam i Stockholm, medlem i Grafiska sällskapet. Hon är född 1964 i Vatebo i By socken och var årets gästkonstnär i Konstrundan i Folkarebygden. Nära 400 personer såg hennes konst i Åsgarns bygdegård under påsken 2015.
